– Utställning i Konsthall Spisrummet, uppdrag av Konstenheten, Landstinget i Värmland 2018.

”Karin om arbetet med utställningen:

Tror det handlar om Mod. Balans. Mellanrum. Och en rejäl portion passion.

Vilket otroligt spännande och hedrande uppdrag! Det var min första spontana tanke när jag blev ombedd att curera en utställning här. Att få grotta ner mig bland landstingets inköpta verk genom åren, välja och vraka för att hitta en för mig intressant tråd, förhoppningsvis även för er… ja det är en utmaning som heter duga! En nyttig och givande uppgift för mig som bildkonstnär. Det finns många sätt att se på ett konstverk. Tolkningarna är oändliga och här finns inget facit, tack och lov! Det är verkligen något att värna om, att fritt få ventilera sina tankar och tyckande. Så passa på! 

Vad gäller mitt måleri brukar jag ofta bli benämnd som kolorist. Jag jobbar gärna intuitivt och låter bilden växa fram allteftersom. Färgen ger mig nödvändig energi och efter en stunds betraktelse kan jag så småningom förstå varifrån och varför mina bilder kommer till. Det händer att jag själv blir ordentligt överraskad…

Här har jag fått äran att välja utan att veta tanken eller upprinnelsen till verken. Bilderna som här inte är mina, blir ändå lite som mina egna, jag får i alla fall ett slags personligt förhållningssätt till dem, eftersom något berört mig som gjort att jag valt ut just dessa. Vi måste alla ständigt göra val i livet. En speciell målning som jag hittade i gömmorna, hjälpte mig att göra resterande val. Min (led)tråd är Balans! Hitta gärna en egen tråd. Eller inte. Bara se och upplev. Det får bli ditt Val!

Det behöver inte vara märkvärdigare än så. 

Jag har försökt sätta samman bilderna för att skapa mindre rum i rummet och en slags pauser mellan de olika rummen. Mellanrum! 

Balans för mig kan vara något som är både skevt och stabilt. Nog händer det att man vacklar till och tappar lite balans emellanåt, för att sedan återfå det stabila. Kanske det är sånt som ger oss nödvändig erfarenhet. Samtidigt krävs det mod för att balansera på en lina. Livlinan.

Karin om sitt konstnärskap:

Som riktigt ung ville jag bli konstnär. Av olika skäl blev jag istället byråkrat på en statlig myndighet. Tänkte att jag kan jobba en kort period för att senare gå vidare mot mitt mål. Perioden som byråkrat varade i 42 år. Under jobbperioden hittade jag så småningom det där mellanrummet som gjorde att jag på deltid kunde börja utbilda mig inom konstens värld. Efter halva jobbperioden, och när barnen flugit ut, märkte jag att det blev möjligt att balansera mellan byråkrati och måleri. Det ena gav näring och energi till det andra, på ett märkligt vis. För något år sedan tog jag dock modet till mig och lämnade byråkratlivet och satsar nu helhjärtat på konsten. Passionen för måleri växer..

Det viktigaste för mig i måleriet är själva processen, att aldrig stanna utan söka och prova nya vägar, lite så här:

Det börjar med möten mellan färg och form som landar på en duk i en salig blandning. Att sedan försöka reda ut allt till en fungerande bild blir en intressant utmaning. När det så småningom börjar framträda en bild är det minst lika spännande att börja klura ut var i hela friden den bilden kom ifrån?”